the urban jungle

Försökte ge mig ut att springa idag, men efter några kilometer så blev jag så uttråkad så jag stannade och tittade på en stor sten.. sen klättrade jag upp på en skidbackskulle som var förvånansvärt hög.. satte mig i nått konstigt kwasi-utkikstorn högst upp.. filosoferade och tittade på stockholmssiluetten ett tag tills det började bli kallt om rumpan. Gick ner på baksidan av skidbackskullen, vilket visade sig vara värsta stupet.. klättrade runt där lite och försökte komma ner. sista biten var ett dropp på 3 meter.. kändes lite långt o hoppa, så jag hoppade ut till ett träd o tänkte klättra ner. När jag sitter däruppe på en gren och pustar ut lite så går det förbi en dam med sin hund på stigen neddanför.. hon stannar till och tittar förvånat på mig (jag har reflexvästen på mig, så det såg nog lite udda ut.. som om en 30årig karl uppflugen i ett träd mitt ute i skogen inte var udda nog..)
- jag bara vilar lite, säger jag.
- jahaaaaa, säger tanten som om det gjorde det hela logiskt.. men hon verkar nöja sig med detta och går vidare..

Jag kommer ner från trädet och står vid en liten avstickar av mälaren och tittar ett tag på islossningen.. funderar på om jag ska försöka hoppa över till andra sidan på isblocken, kändes genomförbart. Överväger om det vore värt risken att dratta i noll-gradigt vatten.. kände att det nog var det... gick ut på första blocket och upptäckte till min besvikelse att isen var alldelles för tunn för att bära min vikt. Fick moloket retirera med en blöt sko.

Började få tillbaka springlusten, men det var geggigt som sören på skogsstigen så jag var tvungen att hoppa från sida till sida i värsta skeppsbrottsmanér. Fann att det var ganska kul och försökte hålla löptempo utan att klafsa i leran. Blev många ninja hopp och snabba balanseranden på stockar. När jag kom ut på hårdare underlag hade jag fått upp ångan och sprang i raket fart hem till min trygga vrå.. strechade ut och avnjöt en stor god kopp te.

That concludes todays running story. The end